Hämta bevis via det tekniska systemet

Här kan du läsa mer om hur bevishämtningen i det tekniska systemet för gränsöverskridande bevisutbyte går till och vad det innebär för dig som bevisbegärande part.

Anpassa och anslut förfarandeportaler

Behöriga myndigheter som behöver hämta bevis via det tekniska systemet kallas för bevisbegärande part. De behöver anpassa sina förfarandeportaler och ansluta dessa till det tekniska systemet. Tjänsten som bevisbegärande parter ansluter sig till kallas Uppslag och bevishämtning.

Uppslag och bevishämtning hanterar kommunikationen med EU:s gemensamma komponenter och med andra medlemsstater för att hämta bevis. Uppslag och bevishämtning och dess API Intermediation-EU är förvaltningsgemensamma och tillhandahålls av Digg.

En behöriga myndighet som ska ansluta till det tekniska systemet kallas för bevislämnande part eller bevisbegärande part beroende på om organisationen tillhandahåller bevis eller ska hämta bevis. Samma behöriga myndighet kan ansluta som båda parter om det finns behov av att både tillhandahålla och hämta bevis.

De två begreppen kommer från genomförandeförordningen för det tekniska systemet och används inte i SDG-förordningen.

En behörig myndighet är en aktör som omfattas av SDG-förordningen. En behörig myndighet kan vara en statlig myndighet, en kommun, en region, ett kommun- eller regionägt företag eller en privat aktör.

Begreppet Förfarandeportal används i artikel 1.19 i genomförandeförordningen för det tekniska systemet för gränsöverskridande utbyte av bevis.

Genomförandeförordningens definition av begreppet är "webbsida eller mobilapplikation där en användare kan få tillgång till och utföra ett sådant onlineförfarande som avses i artikel 14.1 i förordning (EU) 2018/1724".

En förfarandeportal är i många fall en e-tjänst. Det är förfarandeportalen som anpassas för att användaren ska kunna hämta bevis.

Bevis är enligt SDG-förordningen ett brett begrepp som avser dokument eller data, inbegripet

  • text,
  • ljud,
  • bildinspelningar eller audiovisuella inspelningar

oavsett vilket medium som använts, som en behörig myndighet begär för att bevisa fakta eller överensstämmelse med formkrav som avses i artikel 2.2 b i SDG-förordningen (artikel 3.5 i SDG-förordningen).

Ett bevis är alltså information som bevisar något om en fysisk eller juridisk person. Till exempel:

  • var en person är bosatt,
  • i vilket land ett bolag har sitt säte,
  • medborgarskap,
  • att en person har rätt att ta del av sociala förmåner,
  • att en person har genomgått en gymnasieutbildning och fått ett slutbetyg,
  • inkomstdeklaration för en person eller ett bolag,
  • om en person förekommer i brottsregistret.

Tjänsten Uppslag och bevishämtning tillhandahåller funktionalitet för att göra bevisförfrågningar och hämta gränsöverskridande bevis åt svenska bevisbegärande parter från bevislämnande parter i andra medlemsstater.

Via Uppslag och bevishämtning och dess API Intermediation-EU kan den bevisbegärande parten lokalisera beviset genom att slå upp det i EU:s gemensamma tjänster, och sedan skicka bevisförfrågan till det andra landet med den information som krävs. Den bevisbegärande parten kan också välja att använda Bevisväljaren för att skapa bevisförfrågan.

Bevisväljaren

Bevisväljaren är en delkomponent av Uppslag och bevishämtning. Användargränssnittet presenterar frågor för användaren som behövs för att skapa underlag för bevisförfrågningar. Bevisbegärande part kan välja att använda bevisväljaren eller skapa en liknande funktion själv, i så fall sker slagningarna i EU:s gemensamma tjänster via API Intermediation-EU.

Ett bevis per hämtning

Uppslag och bevishämtning kan bara hämta ett bevis i taget. Om flera bevis ska hämtas i samma förfarande sker flera separata hämtningar, trots att bevisen kommer från samma bevislämnande part. Det beror på att specifikationerna för bevisförfrågan och bevissvaret bara gäller för ett bevis och att det i respektive förfrågan inte framgår om det kommer ytterligare bevisförfrågningar. Medlemsstaternas förhandsgranskningsfunktioner kan därmed inte vänta på om det kommer eventuella ytterligare förfrågningar vilket gör att varje hämtning behöver hanteras separat.

Om användaren vill använda samma bevis i ett annat förfarande vid ett annat tillfälle behöver hen göra en ny begäran via det andra förfarandet.

Hur går bevishämtningen till?

För en mer övergripande beskrivning av hela flödet, se sidan Anslutning till det tekniska systemet för bevisutbyte.

I en svensk förfarandeportal som är ansluten till det tekniska systemet har användaren möjlighet att välja att hämta bevis. Användaren behöver uttryckligen ange att hen vill låta hämta beviset och behöver identifiera sig i förfarandeportalen med en eIDAS-godkänd e-legitimation.

Förfarandeportalen omdirigerar användaren till Uppslag och bevishämtning, där användaren kan svara på frågor i användargränssnittet Bevisväljaren. Frågorna behövs för att veta bland annat vilket land beviset ska hämtas från och för att kunna skapa en bevisförfrågan. Bevislämnande parter i olika medlemsländer kan behöva olika mycket information från användaren för att kunna hitta rätt bevis. Information om vilka frågor som ska ställas får Bevisväljaren genom slagningar i EU:s gemensamma tjänster.

När användaren svarat på frågorna och gjort de val som behövs, kan beviset lokaliseras i det bevislämnande landet. En bevisförfrågan skapas som innehåller uppgifter om användarens identitet och information om vilket bevis som ska hämtas.

Bevisförfrågan skickas från Uppslag och bevishämtning till det bevislämnande landet via den svenska OOTS-noden och det bevislämnande landets OOTS-nod.

Det bevislämnande landet returnerar en länk till sin förhandsgranskningstjänst. Uppslag och bevishämtning skickar länken till Bevisväljaren som presenterar den för användaren. Om den bevisbegärande parten väljer att inte använda Bevisväljaren presenteras länken istället i förfarandeportalen.

Användaren kan via länken gå in i det andra landets förhandsgranskningstjänst. Här behöver användaren identifiera sig igen eftersom det bevislämnande landet behöver säkerställa att det är samma person. I förhandsgranskningstjänsten kan användaren se sitt bevis och kontrollera att det är korrekt, och därefter välja att dela det med den svenska bevisbegärande parten.

Om användaren väljer att dela beviset så skickas beviset till tjänsten Uppslag och bevishämtning. Användaren styrs tillbaka till den svenska förfarandeportalen och därefter kan förfarandeportalen efterfråga beviset från Uppslag och bevishämtning. Beviset finns nu i förfarandeportalen och användaren ser det som en bifogad fil.

EU-kommissionen tillhandahåller gemensamma tjänster (Common services), som innefattar en bevismäklare (Evidence broker), en datatjänstekatalog (Data service directory) och ett semantiskt register (Semantic repository).

I bevismäklaren finns information om vilka bevis som finns tillgängliga för utbyte och hur respektive bevis uppfyller beviskraven. Detta håller på att kartläggas inom EU. Läs mer om beviskartläggningen på sidorna

I datatjänstekatalogen finns information om var beviset finns, det vill säga vilken bevislämnande part som ska ta emot bevisförfrågan.

Bevislämnande parter behöver lägga upp information om sig själva och metadata om beviset, inklusive vilken tillitsnivå på eIDAS-identifiering som krävs för hämtning. Bevisbegärande parter behöver inte lägga in information om sina beviskrav i EU:s gemensamma tjänster, men har möjlighet att göra det. Inmatningen sker i ett verktyg som EU-kommissionen har tagit fram, och kommer att ske tillsammans med Digg när det är dags att ansluta till det tekniska systemet.

Det semantiska registret (Semantic repository) är under uppbyggnad.

I vilka format kan bevis hämtas?

Bevis som ska utbytas via det tekniska systemet kan vara i ostrukturerat (visuellt) format, såsom PDF-dokument och bilder, eller i strukturerat (maskinläsbart) format. Som bevisbegärande part kommer du alltid att ta emot bevis i visuellt format, antingen enbart det visuella formatet eller som komplement till bevis i strukturerat format. Undantaget är de gånger då bevis i strukturerat format följer EU-gemensam standard, då det i dessa fall räcker för de bevislämnande parterna att skicka det strukturerade formatet. Standarderna för strukturerade bevis bygger vidare på existerande sektorsspecifika informationsutbyten inom EU.

Bilder

  • image/jpeg
  • image/png
  • image/svg+xml

Strukturerat data

  • application/json
  • application/xml

Ostrukturerat data

  • application/pdf
Hjälpte denna information dig?

Ditt svar hjälper oss att förbättra sidan

Senast uppdaterad: