1. Tillgänglighet

Ett flertal lagar nämner sedan tidigare tillgänglighet i olika sammanhang.[2] Innebörden och ibland skyddsomfånget varierar.

Svenska myndigheter ska främja tillgänglighet

Frågan om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är också en aktuell fråga utifrån ett internationellt perspektiv. Sverige har ratificerat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (SÖ 2008:26)[3]. Enligt 1 kap 2 § regeringsformen är svensk offentlig verksamhet skyldiga att beakta allas lika värde samt främja jämlikhet och motverka diskriminering. Således är svenska myndigheter utifrån grundlagarna skyldiga att främja tillgänglighet.[4]

Utöver ovanstående exempel föreligger flera ytterligare bestämmelser som indirekt reglerar ett främjande av tillgänglighet. I 6 § förvaltningslagen framgår att en myndighet ska säkerställa att kontakten med enskilda blir smidiga och enkla, bestämmelsen kan i viss mån betrakta individuella förutsättningar. Det kan som exempel handla om att förtydliga innehållet i handlingar genom punktskrift eller talsyntes.[5]

Offentlig upphandling och tillgänglighet

Vid offentliga upphandlingar och vid upphandling inom försörjningssektorerna ska, enligt 9 kap. 2 § lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU) och 9 kap. 2 § (2016:1146) lagen om upphandling inom försörjningssektorerna, de tekniska specifikationerna bestämmas med beaktande av samtliga användares behov, däribland krav om tillgänglighet med beaktande av funktionsnedsättning. En förutsättning är att upphandlingsobjektet är avsett att användas av fysiska personer.

Bestämmelserna i 19 kap. LOU medför att dessa krav endast ska tillämpas på upphandlingar som överstiger tröskelvärdena i LOU. I övrigt får bestämmelsen endast undantas om det föreligger särskilda skäl. Som exempel på särskilda skäl är när det står klart att det som ska upphandlas inte kommer användas av personer med funktionsnedsättning.[6]

Bestämmelserna inom upphandlingsområdet blir vid tolkningen av DOS-lagen särskilt intressant. Detta då lagstiftningarna kompletterar varandra genom att juridiska terminologier i viss mån överensstämmer. Exempelvis kan paralleller göras mellan å ena sidan begreppet offentlig aktör inom DOS-lagen, å andra sidan begreppet upphandlande myndighet i LOU. Andra exempel som kan nämnas är att då DOS-lagen inte går att tillämpa kan LOU:s bestämmelser om tillgänglighet vara tillämpliga.

Viktigt att notera är dock att det inte går åberopa undantagen om tillgänglighet i LOU om DOS-lagen är tillämplig, DOS-lagen medger inga undantag utifrån upphandlingsrättsliga aspekter, såsom de olika upphandlingsundantagen.

Diggs ståndpunkt är således att LOU uteslutande medför en utökad skyldighet, utöver DOS-lagen, för offentliga aktörer att beakta tillgänglighet, just i de fall då LOU är tillämpbar medan DOS-lagen inte är det. Notera dock att den aktuella bestämmelsen i LOU inte enbart avser webbplatser och mobila applikationer.

Därutöver kan särskilt lagstiftning förekomma avseende tillgänglighet beroende på upphandlingens karaktär.